PS. I love you!

Igår sattes min manlighet på prov. Och jag svek den.

Innan jag börjar skriva ska jag nog fundera på två saker.
1. Ser killar romantiska draman ensamma?
2. Erkänner man det isåfall?

Jag är ingen representant för manligheten, långt ifrån. Men i mitt fall lämnar jag in ett dubbel-ja på ovanstående frågor. Så här kommer den nakna sanningen:

Igår satt jag i en soffa och halvbölade till PS! I love you. Jag ska inte säga att den var någon masterpiece men den var riktigt tung att se. Att kärlek, i detta fall konkretiserades i en irländare, är oförutsägbart tryckte regissören upp i ansiktet på mig på det hårdaste sätt. Än värre serverade han den faktan om att livet är lika oförutsägbart.


Hilary Swank och Gerard Butler bjöd på en söt, fin och rörande föreställning. Det var en magisk film och jag grät nästan - och det står jag för.



Ovan; en av världens mäktigaste låtar.

Nu kanske man kan tycka att jag ska väga upp den här mjuka sidan med att berätta något riktigt macho. Det struntar jag i. Jag nöjer mig med detta.

---