Ibland drömmer jag...

West Balboa Boulevard, Newport Beach, CA.
Strandvägen i vackra Newport som går ut som en halvö och sträcker sig jämt med horisonten för att skydda de vita båtarna i hamnen. Där har jag gått tusentals gånger. Jag har promenerat längst strandpromenaden med shorts och linne och skorna i handen. Det har varit barfotadagar utan klocka och måsten och jag har älskat varje steg.

Jag har hälsat på surfarna med ett stelt "Hi" som suttit på sina brädor och väntat in nästa swell. Egentligen har jag velat gå fram och säga "Surfs up dude, teach me!" men ångrat mig. Men jag har ändå varit nöjd. Det är en lagom distans vi haft.

Oräkneliga gånger har jag också hälsat på fru Mitchells på 27:e gatan när jag gått förbi på väg upp centrum. Hon har en vitt hus med stor uteplats precis vid strandkanten och på garageuppfarten står en Lexus - The american dream.

Ibland har jag pausat i mina dagsplaner, stuckit ner till 27:e och satt mig på deras stenmur tillsammans med fru Mitchells och kollat på vågorna, surfarna och alla andra som har haft fullt upp på stranden.

- Why dont you settle down here?, frågar hon mig samtidigt som hon rättar till solhatten och påpekar att jag ständigt flyger hem.

Egentligen har jag ingen aning. Trots att jag har bränt mig på axlarna och att solen är på väg ner bekommer det inte mig något. Inte nu - inte här.

Jag är fast. Det liv jag lever här har pressat in varenda anledning att älska livet. Och jag gillar det.

Det är livet i sin vackraste form. Och jag har bara börjat...

Och; ibland drömmer jag...